|
Jag ursäktar såå mycket efter dålig uppdatering på ca 2 månader. Jag har tänkt berätta om min resa till Tanzania, men det kändes inte rätt om jag inte hade några bilder. För ett stort I-lands problem hos mig det senaste halvåret har varit att min dator är full på bilder. Därför har jag varken kunnat ladda in mina bilder ifrån kameran eller kunnat ta emot bilder från de andra i gruppen.
Dessutom så går jag sista året i grundskolan så både att ställa om sig från kulturkrocken i Tanzania och komma hem till en värld där allting snurrade på som vanligt och att jag har nationella proven nu i 9:an.
Det har tagit på krafterna både psykiskt och fysiskt.
Nu är datorn rensad (en aning) och jag tänkte som start dela med mig av bilder och berätta smått.
Vi var som jag säkert redan skrivit (har ingen koll) 6 tjejer på en resa till Tanzania i 10 dagar. Vi jobbade med elevdemokrati och med att lära oss hur utbildningen ser ut där jämfört med vår.
Det var två andra tjejer ifrån 9:an från två andra skolor i kommunen. Söta och rara så flickor som jag trivdes väldigt bra med.
De två lärarna som åkte var ämnesutvecklare inom kommunen på sitt ämne och en av dem var min Mattematik-lärarinna.
Sist var det Barn och ungdomsombetsmannen som var vår reseledare kan man säga.
Vi åkte den 28 februari och kom hem den 10 mars. Det var en otrolig resa och ingen av er som läser, som inte varit där kan förstå hur det var, även om jag skriver var minsta detalj. Just nu när jag sitter och skriver så längtar jag bara tillbaka,
Gruppen jag åkte med var fantastisk! Tydligen så har det aldrig förr varit en så bra grupp, som har fungerat så bra, som har åkt.
Vi trivdes verkligen med varandra och första dagen när jag kom hem så blev jag så ledsen för då visste jag att, imorgon sitter det inte 5 andra tjejer vid frukostbordet och äter mango med mig.
Resan var väldigt omtumlande, men dock kände jag inga känslor. Jag är annars ofta en känslig person som har lätt att uttrycka mig, men den här gången var det väldigt konstigt.
Samma dag vi åkte till Tanzania var vi lediga på dagen. Planet gick klockan 17.00 så hela dagen gick jag runt och små packade och sa hejdå till familjen. Redan då hade jag absolut inga känslor. Jag var inte nervös, inte pirrig, jag kände ingenting.
Jag antar att allt var så overkligt och för att jag skulle klara av allt så stängdes mina känslor av. Jag funderade faktiskt på om det var något fel på mig. Många av medlemmarna i gruppen som åkte blev under veckan lite ledsna eller sura eller arga, men jag kände inget. Då tänkte jag:
"Nu är det något fel Alva, det är dags att läggas in på psyket eller nått, för något i huvet är rubbat"
När jag kom hem blev jag direkt inkastad i skolarbete och nationella prov och projekt och musikaler. Ja då var man tillbaka i virr varret. I Tanzania vet man inte riktigt när saker och ting sker.Der kan vara imorgon, om en timme, nästa vecka. Det är inte så viktigt. Medan i Sverige finns det i princip tidtabeller för toalettbesök. Det var en stor skillnad. "Hakuuna matata"
Det var det allra jobbigaste att komma hem. Jag kände mig inte hemma någonstans till en början. Jag hade precis luckrat mig in i bubblan jag befann mig utanför när jag var i Tanzania. och när jag precis börjat på att känna mig innanför ändras hela min värld igen och det är dags att komma hem. Då blev det åter igen som att komma till en plats där alla har koll på allt och du inte har en aning om vad som händer. Du är återigen utanför bubblan. Det sjuka var ju att då var jag utanför min egen bubbla, min egen värld, mitt eget liv.
När två veckor gått så bröt jag ihop totalt. Då kom alla känslor som jag känt innan och under de 10 dagarna i Afrika.
Men det kom ut på skolan. Mina känslor från resan kom ut över mitt skolarbete och det tig tid innan jag fick ur mig alla känslor.
Sen kom lovet och vårens omdömen i skolan och efter det kunde jag riktigt slappna av.
Jag skriver inte mer ikväll utan jag börjar ifrån dag 1 imorgon. Eller när jag får tid kanske jag ska säga, så slipper jag lova något!
Dåså alla små videungar nu har ni fått ert första inlägg ifrån min resa!
|
